Hundfångare?

I går blev Matti uppringd av en kompis som sett en liten hund utanför sitt jobb hela dagen. Hunden var av chihuahua-typ. Kompisen är ingen hundmänniska men tyckte så klart inte att den kunde sitta där och att vi kunde ta hand om saken.

Sagt och gjort. Vi åkte dit och då kom det en tjej som också visste om hunden och det stannade även en man som påstod att hunden hade varit synlig tidigare för flera dagar sedan! Alltså var det ingen hund som bara var borta över dagen.

Tjejen hjälpte oss att lokalisera jycken. Den befann sig invid ett högt stängsel i nästan lika högt gräs (läs nässlor...). Matti gick längs staketet och lyckades få syn på den. Den kunde inte röra sig så fort i det höga gräset men hittade snart den nedtrampade stigen som Matti gjort. Där fick den lite fart och ville fly undan sina räddare. Matti jagade efter och jag mötte upp från andra hållet. När den fick syn på mig så tvärstannade den och Matti kastade sig i värsta krokodiljägarstil över den lilla hunden. Fast!

Vi hade med oss ett strypkoppel som vi fick över huvudet på den och Matti kunde släppa den lilla bitska, rädda filuren. Vi satte den i bilen och där blev den sittande helt apatisk och rörde sig inte ur fläcken.

Jag ringde polisen som inte hade någon rapport om saknad hund, bara en gammal anmälan från den 14 juni. Polisen verkade inte altför angelägen att lösa mysteriet med den lilla rymmaren men jag stod på mig och tyckte att det kanske kunde vara den ändå. Han skulle kolla saken och det visade sig vara rätt kön, färg och storlek! Han ringde upp ägarna och kopplade ihop våra samtal. Ägarna bodde bara några minuter bort så vi åkte dit och hela familjen mötte upp utanför bostaden.

Viss förvirring verkade råda och de verkade väl inte helt klara över att vi faktiskt hade hunden med oss! Det var tydligen många som sett hunden under de 11 dagar han varit på rymmen men de verkade ha gett upp hoppet om att få hem den lille rackaren igen.

Jag måste erkänna att jag blev lite besviken över slutet i den historien. Jag hade sett framför mig hur den lilla apatiska vovven skulle skina upp när han nu äntligen skulle återförenas med sin familj igen. Tyvärr visade det sig att hunden var en omplacering och hämtades just för 11 dagar sedan... När den nya familjen kom hem med honom och öppnade bildörren så smet han och resten vet ni ju nu. Alltså blev inte jycken ett dugg lyckligare över att träffa sin familj igen, eftersom han kände dem lika lite som han kände mig...

Ja, ja, nu har han åtminstone tak över huvudet, vatten i skålen, mat i magen och förhoppningsvis en familj som han på sikt kommer att älska och vara trygg i.

Ha det gott!