Lydnad och minnen

Fixa och jag har börjat fuska lite i lydnad. Inget avancerat men jag tänkte försöka ge mig på lite fotposition och se hur långt min motivation räcker... Provar just nu vad som funkar med den lilla damen. Hon är ju inte direkt tränad i någon som helst lydnad (ganska allmänlydig) utan det har varit agility från dag 1. Nu tränar vi en liten stund varje kväll i köket. Klicker och godis verkar funka bra. Kamplek blir lite för mycket för lilla donnan...

Skulle ju inte prata så högt om det men jag viskar lite... jag har ju faktiskt tävlat lydnad en gång i mitt liv. Året var 2001 och platsen var på en rasspecial i Karlskoga. Vi skrapade i hop hela 65 poäng och jag var överlycklig. Kanske inte så mycket över vår massiva poängskörd... men för att vi faktiskt lyckades genomföra ett lydnadsprov!

Hunden hette Zandrina's Offie Offelina (Ebba) och hon var vår första Berner. Efter tusen sorger och bedrövelser vågade jag mig på att tävla. Ebba var inte en typisk berner och absolut inte en förstagångshund. Pga vår okunskap och felaktiga råd från "duktiga hundmänniskor" så blev vår relation en mardröm. Hade kunnat sälja henne billigt alltför många gånger... Hon bet mig blodig många gånger och var rädd för sin egen skugga tror jag.

Nu hade ju det här kunnat sluta med en omplacering, eller kanske mer troligt en avlivning, och så kanske jag hade spelat schack i stället för att försöka lära den svartvita fotposition i köket. Som tur var så kontaktade jag vår uppfödare och det var det bästa jag någonsin gjort!
Inte bara fick jag tävla lydnad med "monstret" utan jag fick en mycket god vän i Monika, Ebbas uppfödare. Och så har jag fyra hundar som jag kanske inte hade haft om jag inte blivit tvungen att lära mig så mycket om hundar pga av Ebba.

Hur slutar den här historian då?
Jo i sorg och bedrövelse, i glädje och i lycka!
Bara sex veckor efter vår fantastiska lydnadsdebut sitter jag med Ebba i knät i baksätet på vår bil. Blodet rinner stilla ur hennes nos och jag är på väg till Läckeby djursjukhus för att ta farväl av min älskade, älskade vän för alltid. Ebba blev 3 år, 10 månader och 17 dagar. Jag älskar henne högt och jag saknar henne fortfarande. Den 9 juli 2001 är fortfarande den värsta dagen i mitt liv.
Men, det är också en av de bästa! Bara minuter efter att Ebba lämnat jordelivet så föds en liten trefärgad tik på Zandrina's kennel som min Ebba är moster till. Hon har en lite sned bläs, precis som min Ebba.

Världens bästa Hilda är född!!

- En saknad vän -