Milla har sedan 1 maj varit i vila. Vi tävlade i Tranås på lördagen och på kvällen när jag gick en liten runda med bara Tazz och Milla så påpekade någon jag stannade och pratade med att Milla måste vara en riktigt gammal Sheltie! Jag vände mig om och tittade på henne och kunde bara hålla med, hon såg ut och rörde sig som om hon vore minst 100 år gammal.
Vi gick sakta hemåt och stackars liten såg ut som om varje steg skar i kroppen på henne.
Sedan dess har hon varit i vila. Jag har provat att sätta igång henne lite lätt med promenader. Hon reagerar med att bli överlycklig när hon inser att hon ska få följa med ut och studsar i väg på lätta steg de första minuterna för att sedan växla till att gå med huvudet i marken och sakta följa mig bakom ryggen. Hon ser ut som sju svåra år då…
Hemma märker man inte så mycket av det, hon är som vanligt. Milla har aldrig varit någon “fartig” sheltie utan har alltid varit väldigt lugn och stillsam. Aptiten är det inget fel på heller, hon kastar i sig maten som vanligt…
I måndags var vi hos veterinären för att påbörja en utredning av vår lilla blondin. Vi tog en hel del prover
